Jag satt ensam på min kammare och led fruktansvärt, för i grund och botten är jag ingenting - natten föll och staden ylade som en döende hund under broarna, men varför talar regnet alltid till oss om en oundviklig resa - och de där människorna på gatan eller på caféet som är fullständigt okända för dig men ändå påminner dig om något, var lärde du känna dem? kanske bland barndomens spöken eller också bakom gardinerna under mycket sorgsna kvällar, sedan gick många år, livet förändrades och bara jag envisades med att övervintra med gamla tidningar under kavajen (så blev jag nära bekant med det som hände), ibland ville jag ta livet av mig, så vackert blev allt med ens, medan bruset från evigheten hördes på håll och på ännu längre avstånd pappas hosta ur det förflutna...
Tasos Livaditis
Tasos Livaditis
No comments:
Post a Comment